28 november 2024
Dagen började tidigt med en regnig promenad till stationen och en fem timmar lång tågresa. Resan flöt på som den skulle, vilket var en stor lättnad, och jag kunde checka in på hotellet som Riksidrottsförbundet bokat åt mig och dom andra stipendiaterna i god tid.
För att inte bara sitta och vänta, och hinna bli nervös, tog jag en promenad på stan, handlade lite nya arbetskläder på Dansbutiken, åt lunch och gick på konstutställning på Galleri Lorentzon där en av mina favorit konstnärer Sackarias Luhankos konst visades.
Kl.15 skulle jag möta representanterna från RF och dom andra stipendiaterna vid hotellreceptionen. Kl.14:50 blev jag supernervös men nerverna lugnades lite när jag mötte dom andra.
Det är lite svårt att förklara känslan i taxin, under ingången till slottet och alla kontrollerna. Detta var ju inget jag gjort tidigare och hade svårt att föreställa mig allt som skulle hända.
Vi leddes upp för en stor, mörk stentrappa (som jag tyckte mig känna igen från tv, men alla trappor i slottet kanske ser ut så?) och skojade om att vi alla skulle komma in helt andfådda till mötet med Prinsen, trots att största delen av gruppen var elitidrottare.
Vi hamnade i Prinsessan Sibyllas våning med en handfull fotografer, personal och Prinsens sekreterare. Vi ställde upp oss fint på rad och precis när någon berättade ”Snart kommer Prins Carl Philip att komma in i rummet”, så stod han plötsligt där.
Det blev väldigt tydligt att Prinsen är van vid att träffa människor som är nervösa, hans lugna och betryggande sätt fick oss alla att slappna av…så småningom. Först skulle våra diplom delas ut och gruppbilder skulle tas, framför en stor tavla på Prins Bertil. Stipendierna vi alla mottagit var från Prins Bertil och Prinsessan Lilians stiftelse, ni kan läsa mer om mitt stipendie här.
Sedan fick vi alla presentera oss och vår verksamhet, Prinsen ställde frågor och det blev ett jättefint samtal. Jag är alltid nervös när jag ska prata inför en grupp människor som jag inte känner men efter omständigheterna kändes det helt ok ändå.
När jag berättade om Silver Swans, Dans för Parkinson, Halmstad Danshälsa och hur jag upplever att dans och musik kan bidra till välmående i alla åldrar, påminde Prinsen om den fina videon på en äldre ballerina med alzheimers som minns och reagerar på musik från Svansjön. Så vackert och nästan lite magiskt.
Jag lämnad även en kopia av min bok ”Nelle and the Willow” som present till Prinsparets barn och ett tackkort från mig och mina Silversvanar. Tyvärr var halva gruppen borta den dagen vi tog bilden som skulle vara till kortet, men tyckte ändå att detta blev mer personligt än att köpa ett kort.
